07-07-07

Mitt förhållande till frisörer är komplicerat. När jag var liten älskade jag att fixa olika frisyrer och min högsta önskan var att få jobba med hår. Som frisör då alltså. Nu blev det ju inte så i alla fall av flera orsaker. Men jag tror att den största anledningen varför jag valde en annan bana var att jag aldrig fick nåt bra intryck av de hårfrisörskor (ja, det var bara -skor när jag var liten) jag träffade. Antingen vägrade de permanenta mitt hår, fastän att jag bönade och bad (så mycket som min blyghet tillät mej), eller så klippte de mej i fula frisyrer som de envisades med att föna inåt så jag såg ut som världens snällaste unge. Kanske inte riktigt den looken jag ville förmedla.

Nästa vändning i frisördjungeln tog jag i London 1999. Då blev jag spottad av en frisör som ville ha med mej i en visning. Visst, sa jag, och kom förbi salongen på min lunchrast. Där träffade jag en gammal karl, som efter att ha rufsat runt i mitt huvud och mumlat något ohörbart till frisören, frågade om jag inte ville åka med till Bologna istället? Okej, sa jag, gick tillbaka till jobbet och tog ledigt.

Någon vecka senare satt jag på scen framför 1500 personer i en gammal teater i Italien och blev klippt av Trevor Sorbie. Det var den bästa frisyren jag någonsin fått. Och dessutom fick man pengar och en resa för besväret. Helt okej tyckte jag.

Efter det blev jag lite bortskämd. Eftersom jag inte ville börja betala för klippningar igen, började jag klippa mej själv. Tänkte att om jag ändå hade en önskan om att bli frisör berodde det säkert på att jag hade nån inneboende talang nedgrävd någonstans. WRONG!

Under den här perioden fick jag också för mej att om jag kan klippa, så kan jag färga. WRONG, WRONG, WRONG. Efter den första sammandrabbningen med väteperoxiden har jag förföljts av smeknamnet Tweety. Just det - den gula kycklingen.

Idag gjorde jag det igen. Inte med väteperoxiden alltså, utan med saxen. Frisyren blev som jag kunde förvänta mig, och två minuter senare stod jag hos frisören på andra sidan gatan och bokade en tid.

Resultatet?

Som Victoria Beckham, tyckte frisören.

Som världens snällaste unge, tycker jag.