the Argyle

Vissa dagar är som att åka berg och dalbana.

Idag har varit en sådan dag. En berg och dalbana inleds med en raksträcka, en sträcka då det inte händer så mycket egentligen. Det var min morgon. En helt vanlig morgon med siktet inställt på en dags hederligt arbete.

Men så kom baken. Den branta uppförsbaken. Den som för med sig spänning och upphetsning - vi fick (med största sannolikhet) en lägenhet!

Det var redan bestämt att vi skulle ut med Magnus och några andra och ikväll hade vi all anledening att fira. Men allt kom av sig på vägen. Banan slingrade liksom ihop sig. Först så blev det ingen förfest och vi blev sittande småhuttrande här istället. Och när vi väl kom iväg och fram till stället vi skulle till, ja då var vi ett par minuter för sena! Magnus kompis hade satt upp oss på gästlistan till en klubb men den gällde bara till klockan tolv och vakten var inte villig att kompromissa.

Lite uppgivna gick vi gatan fram. Tog en runda inne på Sydneys äldsta pub och hamnade till slut vid the Argyle. Lång kö men vi gick förbi för att kolla läget. En tjej kommer fram och frågar om vi varit inne? Nej, säger vi. Vill ni komma in säger hon? Ja, säger vi. Och vips så var vi inne.

Uppförbacke.

I typ en timme.

Sen så var vi på väg hem igen. Och raksträckan breder ut sig. Vagnen stannar in, och nattamaten väntar.

Varit här i fem veckor nu och inte en enda perfekt utekväll. Lite surt faktiskt. Men vi har i alla fall en jävligt fin lägenhet. Och Emelie är rätt så jävla fin hon med när hon ligger och sover här bredvid mig, så jag tänker att det gör inte så mycket.



Och undrar vad jag egentligen har skrivit om...