Den som sa't, han va't

Dagen innan vi lamnade Therese och Felix lagenhet i Bondi, stod jag och Johan i koket och lagade mat. Plotsligt upptacker jag en kackerlacka som ligger pa rygg bredvid kylskapet. Hur dod den an sag ut att vara, tankte jag inte ta nagra som helst risker, sa jag satte ett glas over den. Ungefar en halv sekund senare borjar det ackliga lilla krypet att kravla runt dar inne, sa jag bad Johan att kasta ut den. Johan borjade skratta lite for att jag inte vagade gora det sjalv, och fragade om jag skulle borja skrika om den rymde. Skitkul, tankte jag, och bestamde mej for att snarast anmala mej till en "bli-kvitt-din-fobi-for-ackliga-kryp-som-kan-krypa-innanfor-dina-klader-och-sakert-ocksa-krypa-in-under-din-hud-och-du-far-aldrig-ut-dem-igen" kurs.

Sagt och gjort tog Johan ett papper och satte under glaset, for att sedan lyfta hela paketet och sakta rora sej mot fonstret dar Kent (kackerlackan) skulle ga sitt ode till motes. Langsamt strackte Johan ut armarna i det fria och skakade bade glaset och pappret som en galning for att Kent skulle trilla ner pa marken. Nar han sen skulle ta in pappret och glaset igen sag jag att Kent minsann inte tankte ge sej sa latt. Han hade satt sej ordentligt tillratta pa pappret och var inte alls pavag mot asfalten i rasande fart, som Johan trodde. Och jag tankte da inte varna honom.

Pafoljden blev att Johan tog toner jag aldrig trodde vara mojliga och slangde ut bade papper och glas genom fonstret samtidigt som han hoppade upp och ner medan jag stod jag och skrattade pa sakert avstand. Sa nu antar jag att vi kanske tanker ta kursen bada tva.