Att man aldrig lar sej

Tittade pa ett program om jobbiga smabarn som bara skrek och inte ville sova. Ett sant dar program som, om man gar i "saffa barn"-tankar, far en att tanka om nar man ser de vansinniga monster smabarnsforaldrarna forvandlats till. De drar sitt har, har blodsprangd stirrig blick, och ofta lite saliv rinnandes nere pa hakan.

Kvinnan som programmet handlade om hade kurser i hur man skulle fa barnen att somna, och forklarade att det viktigaste av allt ar att foraldrarna lar sej lasa barnens signaler for nar de ar trotta. De tiltar huvudet bakat, slappnar av i nacken och gnuggar sej i ogonen. Om man inte lagger barnen da, blir de overtrotta och far inte ro i kroppen att sova. Det ar da de blir griniga.

Att man aldrig lar sej?! Jag har ju skickat ut samma signaler i snart 26 ar, men aldrig fattat att om jag inte genast gar och nanar kommer jag forvandlas till en grinig sorja med blont har! Istallet gar jag och lagger mej alldeles for sent, slanger runt i sangen, knuffar pa Johan, gnaller att jag inte kan somna, och blir sur om han (trots mina envisa forsok att halla honom vaken) gor det.

Om foraldrarna, liksom mej, inte ens vet hur de sjalva beter sej nar de ar trotta, hur ska de da kunna veta nar ungen ar det? Den dar kvinnan borde ju vara den mest eftertraktade forelasaren i hela varlden. Tank hur mycket battre alla hade matt om de visste nar de maste ga och lagga sej? Ta med en kudde till jobbet, krypa in under skrivbordet och ta en tupplur. Lagga en filt over sej pa busshallplatsen och vila en stund. Lagga ner ansiktet pa tallriken nar man ar ute och ater och dromma sej ivag en stund... Den kvinnan ar ju ett geni!