Utelåst?

Kom hem från jobbet igår vid kvart i fem. Utmattad efter den stressigaste dagen hittills, men med en skön känsla av helg, klev jag in i hissen. När den stannade på 6:e våningen klev min granne in som jag bara sett en gång tidigare. Vi hejade, och jag gick ut och satte nyckeln i låset. Vår dörr är precis utanför hissdörren och just idag ville låset jävlas mer än vanligt och vägrade gå upp. Lite pinsamt var det ju eftersom hissdörrarna inte gick igen med en gång och jag tänkte att hon måste ju undra vad jag håller på med.

Ungefär 15 minuter och fler-svordomar-än-jag-sammanlagt-använt-i-mitt-liv-fram-tills-den-studen senare messade jag Johan.

"Jag får inte upp dörrhelvetet! Kan du ringa? :)"

Eftersom jag inte hade numret till vår hyresvärd och verkligen inte sparat nåt nummer till en låssmed bestämde jag mej för att åka ner och sätta mej på ett fik och vänta på Johan.

Jag gick in i hissen, suckade och trycket på knappen till groundfloor. Slängde en sista ilsken blick på dörren med nummer 11 på och tänkte "Din jä... men, vänta lite nu, vi bor ju i 14!"

Jag har alltså stått i en KVART och försökt låsa upp fel dörr. Fruktansvärt pinsamt, och en enorm tur att ingen annan av grannarna kom hem just då. Varför jag inte skriver att det var tur att inte personen som bor där var hemma?

För att det var henne jag mötte i hissen!

Anledningen till att jag kände igen henne var för att vi mötts i hissen någon vecka tidigare och när hon gick ut för att låsa upp sin dörr reflekterade jag över att om det var någon vi störde så var det nog personen som bodde direkt under oss, nämligen hon.

Varför hon inte frågade vad jag höll på med när hon såg mej stå där och fumla med hennes dörr har jag ingen aning om, men jag tänker definitivt ta trapporna i framtiden.