Roadtrip

Sista dagen på semestern för mej, pappa och Johan så vi hyrde en bil och drog iväg på äventyr. Efter att ha besökt en mysig strand med alldeles för många skitungar för våran smak, fortsatte vi vidare uppåt kusten mot ett vattenfall syrran besökt tre år tidigare.

Långt in i nationalparken åkte vi. Djupare och djupare, tills vi äntligen hittade vad vi sökte. Vad syrran beskrivit som en två minuters promenad till vattenfallet - på vad jag trodde var en upptrampad väg, helst asfalterad - visade sej vara bush hiking på högsta nivå.

Det var trädklättrande, vattenvadande, berggetshoppande och småkrypsåskådning på alldeles (enligt min smak) för nära håll. Speciellt efter ett besök på Australian museum dagen innan där jag fick lära mej att the Sydney funnelweb spider (ett av världens 9 farligaste djur, och som namnet antyder bor i Sydney) har högsäsong för tillfället (vet inte om de betyder att de firar nån slags högtid eller bara fortplantar sej mer än vanligt).

Efter vad som verkade som en evighet och med en adrenalinnivå som skulle visa högre utslag än Marion Jones dopingtest, var vi framme.

Eftersom det var första gången jag varit vid ett faktiskt vattenfall (om man inte räknar de 5 jag och syrran svettades blod och tårar för att ta oss till i Thailand, bara för att upptäcka att de var uttorkade) så var jag ju bara tvungen att bada.

Jag var dock inte den enda som var tveksam på huruvida det skulle vara säkert att simma över till vattenfallet, så det blev att leka "hela havet stormar" på de hala stenarna runt vattnethålet. Vet inte om aligatorer lever i sötvatten, men jag hade inte tänkt vara först med att se efter så med tungan rätt i mun var det bara att halka efter de andra.

Det var kal(l)t...

...och halt!