En vårdag för snart åtta år sedan

Jag minns det som igår.

Vårsolen låg på alldeles lagom och jag satt ute på baksidan av vår trädgård och solade tillsammans med den ljumma vinden. Radion stod på och jag lyssnade med halvt avslagna öron på p3. Plötsligt kom något jag aldrig hört förut och jag kände hur det pirrade i hela kroppen! Vad är detta? VEM är detta, tänkte jag?

När låten var slut satt jag på helspänn framför radion och väntade. Men ingen sa något. Är det inte alltid så? Att när man verkligen bara måste veta struntar de i att säga vad man just hört? Kände att jag varit med om något stort men blivit snuvad på konfekten, omsprungen på mållinjen. I vilket fall som helst glömde jag bort det och fortsatte min dag i solen.

Ett par dagar senare hörde jag låten om Göteborg igen och denna gången snappade jag upp ett namn, Håkan Hellström. Sökte överallt på Internet efter någonting, vad som helst, men fick inte upp ett skit. (Kom ihåg att detta var långt innan Piratebay.)

Nåja, det var som sagt åtta år sedan, jag var sexton och gick i ettan. Inte en tid då man gärna gör bort sig och säger att man gillar en superpopsnubbe som sjunger som en annan idisslar. Inte då typer som Joakim Hilson och Martin existerade och man kunde bli sammankopplad med dem. Så jag frågade heller inte några polare om de hört talas om honom.

Men det tog inte lång tid innan hela Sverige visste vem han var och jag hade en idol. Den enda jag någonsin haft i musikvärlden.

Fick för ett tag sen reda av H att han släpper nytt. Den 26 mars kommer skiva nummer fem. Och jag längtar. Som jag längtar. För även om det finns mycket bättre musik och jag inte lyssnar på Håkan så ofta längre är han fortfarand min enda idol. Och kommer nog alltid att vara det.