Soffan och jag

Nu saknar jag Sverige.

Vi var på IKEA igår och kikade lite. Funderade på om Gott&Blandat var ett bättre allternativ än bilar och sådant. Slutade med GB och nyponsoppa.

Ibland känns det som vi varit borta en evighet, ibland som om nån bara knäppt med fingrarna. Men jag längtar verkligen hem.

Brukar fantisera om när vi äntligen flyttar tillbaka om några år, och hur vårt liv kommer se ut då. En lägenhet i Stockholm, jobb inom modeindustrin (tack och lov att vi inte pysslar med skoluniformer hemma), och sköna middagar/utekvällar med våra underbara vänner.

Hur bra jag än trivs här nere så känns ändå tillvaron inte "stadig". Som om jag inte vågar investera i något för att jag vet att vi kommer flytta hem om några år. Vi har en super lägenhet, och vi har inhandlat ett liv av saker en sann materialist kan tänkas behöva. Men ändå känns det inte som att jag kan slappna av! Ligga i soffan och softa en hel dag utan att bry mej det minsta om vad som händer utanför går liksom inte längre. Jag är rastlös.

Det är som att bara för att vi flyttat till andra sidan jorden måste vi uppleva nya saker hela tiden. Träffa nya människor, skaffa kontakter, skapa nya rutiner och vanor. Allt ska vara så fantastiskt, spännande och extraordinärt.

Det är därför jag längtar hem.

För i mamma och pappas soffa kan jag ligga en hel helg, och skita fullständigt i vad som händer utanför min sfär. Där är det bara jag, soffan och (oftast) en kass film på TV.

När andra går på yoga, mediterar eller drar ut på pilgrimsfärder för att hitta sej själva eller meningen med livet, så ligger jag där på soffan och glor på Kate Hudson. Det är min tid. Min frid. Mitt sätt att slappna av.

Så just nu, efter månader av vansinnig stress på jobbet, när allt plötsligt börjar varva ner, så vill jag lägga mej i soffan och hitta tillbaka till mej själv. Slippa tänka på jobbet. Slippa sömnsvårigheter och oro i kroppen. Bara ligga där och svälla tillsammans med Kate.

Bara fyra månader kvar. Sen är vi tillsammans igen.

Emelie och soffan.