Är man vuxen om man mobbar

När jag var liten längtade jag ofta till att bli vuxen. Speciellt när folk i min omgivning var taskiga eller bara betedde sej allmänt dumt. Inte för att jag var moder Theresa själv - men sånt reflekterar man ju oftast inte över. I alla fall inte i den åldern jag syftar på.

Jag var säker på att när man väl blev vuxen skulle man förstå saker bättre. Veta vad som var rätt och fel, och kunna säga ifrån när nåt inte stod rätt till. Men fram för allt skulle alla vuxna vara snälla mot varandra - just för att de hade varit barn och redan tagit sej igenom allt vad taskigt hette. De skulle känna empati och hjälpa varandra.

Det är otroligt vad man kan vara naiv som barn.

I år fyller jag 27 år. Det är inte gammalt - för många är jag fortfande en ungdom - men för mej är det vuxet. Inte vuxet som i trist, gaggig och humorlös - utan vuxet som i ansvarsfull och förstående. Det är inte alltid lätt, men jag försöker i alla fall bli en sån person jag föreställde "vuxen" vara som barn.

Men hur gammal man än blir finns det en sak som alltid finns i ens närhet, även om det inte drabbar en själv - mobbarna. Från min första sommarjobbsarbetsdag tills nu har jag stött på dem. Överallt. I alla yrkesformer. De förvuxna barnen som fortfarande grinar av avundsjuka och försöker trycka ner andra för att själva må bättre. Eller de som var mobbade som barn och nu sniffat i sej en power trip för att ge igen.

Men vad gör man när det inte finns några vuxna att prata med? När ens chef ignorerar vad som händer av rädsla för konfrontation och splittrad arbetsplats? Är det nån som vet?

Ett av mina första sommarjobb var på ett äldreboende på Hisingen. Avdelningen var delad i två - en tyngre, och en lättare sida. En för den svenska personalen och en för "alla de som inte vuxit upp i sverige, förmodligen jobbat som läkare i sina hemland men nu extraknäckte som syrror för att de inte fick jobba med det de ville i Sverige" personalen. För det var så de delade upp jobbet på morgonen.

En av de första dagarna kom den värsta svenskan fram till mej och frågade om jag ville jobba med dem eller "med invandrarna". Svårt val. Och första dagen på helvetet. Min sista dag gick jag till chefen och berättade störtlipande allt som hänt under de senaste månaderna. Fick höra senare att några av de värsta fått sparken.

Det var en vuxen chef. Och några skitungar till syrror.