Jag försökte skriva dagbok när jag var liten, men det gick inte så bra. Var snarare en stressfaktor än en förlösande känsla. Det var inte så att jag skrev för att jag hade lust, utan för att jag var tvungen.
Om jag missade en dag fick jag så dåligt samvete dagen efter att jag tvingade mej själv att skriva om gårdagen - som om det var idag. Och sen var jag ju givetvis tvungen att skriva om den dagen det faktiskt var. Värst var det ju om jag missat flera dagar, då fick jag en så stor klump i magen av pressen att jag nästan inte klarade av att gå och lägga mej utan att fylla i den förbannade boken med rosa/grönt/blått papper.
Och nu är jag här igen. Uppkrupen i sängen under täcket med knäna mot hakan, händerna pressade mot öronen och kniper ihop ögonen så hårt jag bara kan. Ändå går det inte att komma ifrån.
Datorn står på bordet runt hörnet och dess dova stämma tränger igenom mina händer och letar sej in i det djupaste, djupaste.
"Eeeeemelie..... Eeeeeeeeeeemeeeeliiiiiie....... Veeet du hur lääääänge sedan det var du bloggade nu.....Känns det verkligen braaaaa att ha lämnat över heeeeeeeela ansvaret på stackars, stackars Johan..... Får det dej att känna dej stooooolt över dej sjääälv?"
"NEEEEJ", skriker jag förtvivlat, "NEEEJ, JAG VILL INTE!! FÖRSVINN UR MITT HUVUD!!"
"Försöker du bli aaaaaav med mej?", skrattar den rått, "Mej blir du aaaaaaldriiiiig kvitt lilla vän - jag kommer aaaalltid finnas här inne - Jag är ditt saaaamveeeteeeee!" Och skrattet forsätter och fortsätter tills det når sitt cresendo och exploderar i mitt huvud och jag är besegrad. Mitt samvete har vunnit och jag släpar mej sakta upp ur sängen och kryper ut i köket till datorn.
Klumpen i magen löses sakta upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
hahaha.. du ar rolig. tank det kan man inte tro. men det ar sa konstigt. nar jag laser rosten i ditt huvud sa far jag det att lata som mamma-kon i tjuren ferdinand. later den verkligen sa?
Hahahaha, det blir ju inte alls lika seriöst!! Men det blir på nåt vis mycket roligare att vara mej nu för varje gång rösten kommer tillbaka så tänker jag på kossan. Det är som i Harry Potter när ungarna måste lära sej att skratta åt det hemska för att få det att försvinna. I will survive! Jag kommer kunna besegra bloggen!!
Thanks.
Den där kossa-rösten det måste vara arvet efter Mamma som kommer fram.
Inte för att hon låter som en, eller något annan koppling heller, bara det att hon gillar ju kor (var placerar det mig nu helt plötsligt?...?...?
Det blev fel där nånstans
EPL
Skicka en kommentar