Morgonstund har kräk i mun

06.05 ringde min klocka imorse. Jag har bestämt mig för att springa innan jobbet två dagar i veckan. Kan Emelie gå upp så tidigt (till och med tidigare) ska väl jag klara det ett par gånger?

Så jag snörade på mig löparskorna för första gången på väldigt länge. Vi har en backe direkt utanför huset och det var med stor möda jag tog mig upp och vidare. Såg bilder på mig själv ligga frustande på marken och inte orka mer så jag satte ytterligare fart under fötterna. Emelie var ju fortfarande hemma, tänk vad pinsamt om hon hitta mig här!

Och sen gick det lättare. Längs de slingrande neförsbackarna mellan vackra hus på väg ner mot havet njöt jag faktiskt. Synen av den blanka oceanen glittrande i en uppstigande sol är så vacker att man nästan stannar upp. Det är inte som att springa till Kype om man säger så...

Stannde upp gjorde jag nästan när jag kom ner till beach walken också. Men av förvåning. Det var alldeles pakat med människor, unga och gamla, som gick, rastade hundar och sprang. Surfarna låg i trots at vågorna saknades och en del simmade till och med.

10-tals, nej 100-tals människor rörde sig längs med havet som myror på ett led. Tror aldrig jag sett så många längs med promenadstråket innan!

Och en av dem var jag. En flåsande, utmattad kille som bestämde sig för att gena i slutet och istället hamnade i någon form av uppåtgående stup. Uppe på toppen skakde jag av trötthet och hade kräk så långt upp att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Men nu, tjugo minuter senare känns det väldigt skönt och det blir ett nytt försök på torsdag.