En subtil men ack så viktig färgskillnad

I torsdags käkade jag sushi till lunch. Gick till ett sushitågställe som alltid är smockfullt. Mycket folk brukar jag ta som ett tecken på att det är bra.

Så jag knödde mig in och började spana efter trevliga fiskbitar. Spande samtidigt jag efter någon form av prislista. Sushi är ju inte det billigaste av rätter. Såg vad jag jag letade efter borta vid kassan - väldigt många metrar bort och väldigt smått skrivet. Med min superhjältesyn var det alltså omöjligt att se vad allt kostade. Skulle inte ens kunna läsa vad det stod om jag hade ställt mig en meter framför.

Jag tog för mig och började äta. För att inse att det faktiskt trots alla människor inte var särsklit gott. Så jag nöjde mig efter fem tallrikar och bad om notan.

$17.

Kanske inte så farligt men i vanliga fall betalar jag ca $7 och får äta något gott.

Så igår var jag verkligen jättesugen på en klassisk QP.

Precis innan jag ska gå kommer Greg in och undrar om jag ska äta lunch med dem.

Sushi. Så klart.

Typiskt tänker jag men hänger med. Stället vi går till har en prislista som tydligt beskriver att de olika priserna baseras på tallrikarnas färger. Som det brukar vara.

Trodde jag. Nöjt började jag plockat på mig av blåa tallrikar. Den billigaste färgen. Och överraskande den godaste.

När det blev dags att betala kryssade servitrisen för dark blue på min nota och jag kastade reflexmässigt ett snabbt öga på menyn igen. Det var den näst dyraste! Ljusblåa tallrikar var den billigaste men några sådana cirkulerade inte ens. Lurad i Kinaland igen.

Det blev medioker sushi till, denna gången för $21.

Nu ska jag fan ha min Quarter Pounder!