Absolut tyyyyysssssstnad

Har det varit i 4 dagar nu. Tänkte att nu får det räcka.

Johan har jobbat i helgen, jag har gått. Gjorde beachwalken Coogee - Bondi ena dagen, och en lokalsinnesavtrubbad promenix den andra. Hade tänkt ta mej hem på en kvart, men det tog en timma. Smidigt.

I veckan hoppas vi på lite mer party. Onsdagen bjuder på fest hos en av designerna på modeveckan, och på fredag är det konferens med middag och drinkar. Det betyder att jag inte jobbat en hel vecka på... vänta nu... 3 veckor! Blir lite bortskämd ibland, men det gör ingenting!

7 ½ vecka kvar...

Väderfakta

I sommras var det, ur ett australiensiskt perspektiv, en usel sommar. Rekord slogs i spillror och det kändes som om landets alla delar (kanske inte ökenhålan Alice Springs) tävlade om vem som kunde bjuda på mest regn.

Nu har hösten kommit till Sydney och med den minst sagt lika kasst väder (läs regn). Idag regnade det till exempel för elfte dagen i rad, och det mina kära vänner, det har det inte gjort sedan 1993.

George the weather guy

Kollade precis på vädret. Det är 18 grader ute. Okej, det har regnat hela dagen och det är mulet, men låt mej upprepa. Det är 18 grader ute.

Och vädergubben har på sej en dunjacka i michellinstorlek! Hans huvud syns knappt för den bulliga jackan kryper så högt upp runt öronen. Han ser ut som George här nere för sjutton.

Try Sweden for a week you sissy.

Inkompetent snigelpost

För två snart två veckor sedan fick jag ett meddelande i brevlådan om att jag hade ett paket att hämta upp på posten. Följdaktligen gick jag dit så fort jag hade en ledig dag i tron om att jag skulle få presenten.

Men nähe.

Hör och häpna, den fanns inte där. Kvinnan som hjälpte mig skickade iväg ett fax till ett annat postkontor och lovade att ringa mig. Ingen ringde så idag, en vecka senare, gick jag tillbaka för att kolla om det kanske hade kommit fram ändå.

Samma skit. Inget paket här men det kanske är där. Vill du ha nummret?

Jag ber killen i kassan att ringa åt mig men han säger att det inte alltid är någon som svara och sneglar sedan på den ständigt lika långa kön bakom mig. Så jag får nummret och måste ringa själv. Tack för hjälpen.

Okej, inte så jävla svårt egentligen men man kunde nästa ana vad som komma skulle.

"Hej, jag skulle hämta ett paket i Surry Hills men det var inte där så jag behöver numret till Darlinghursts postkontor istället."

"Ursäkta, men jag kan inte ge ut nummer... hehehe... men du kan få adressen? Hehe"

Va?! Tror dem jag ska telefonbomba dem eller? Herregud. Och vad är det som är så kul? De slarvar bort mitt paket och kan inte ens ge mig ett telefonnummer så jag kan ringa dem?

Imorgon går jag tillbaka till posten och då ska de fanemej hitta paketet och skicka det hem till mig igen.

Men med tanke på hur det gått än så länge är det säkert på väg hem till Sverige. Så om du får tillbaka det Herman, då är det lika bra att hålla på det. Tar väl ungefär lika lång tid för oss att komma hem ändå...

Cartman goes igelkott

Detta lär vara världens fetaste igelkott. No shit.

George har fallit offer för alla "snälla" människor som matat den då till en början antagligen gått, men senare rullat, fram i en park i England.

Nu ligger han inne på djursjukhus och går på Atkinsondiet.

Snuus

Tycker ni det är dyrt med snus hemma i Sverige? Bryce, bossen på Nudie, fick precis ett par stockar som vi säljer i butiken. Svenskt liksom. Två dalahästar och lite snus - det är vad som sätter den svenska prägeln i butiken. Kanske inte förvånande att de flesta tror att Nudie kommer från Australien...

Och ja just det - 20 dollar dosan ska vi ha. Phew, det är dyrt.

Say cheeeeeeese!

I två dagar har vi fotat vår nya katalog för 2008/2009. Med åtta barn, deras föräldrar, syskon, assistenter och stylister (och 200 rugby camp pojkar en av dagarna) har det varit full rulle och inte någon tid att sitta still. Men så himla roligt!

Vi fotograferade på en av Sydneys mest kända privatskolor för pojkar och omgivningen var fantastisk. Hade jag haft det så när jag gick i skolan finns det ingen chans att jag hade velat gå hem på eftermiddagarna. Fast mest imponerad är jag av alla barnen som lyckades ta sej igenom två låååånga dagar med allt vad det innebär med ombyten, väntan och att sluta leka när fotografen sätter igång.

Nu får vi bara hoppas att slutresultatet blir så strålande som vi hoppas!

Jazushi

Ikväll var vi på japansk jazzresturang med Andrew, en god vän till Lars som vi var ute och åt med under vår begynnelse här på andra sida för en sisådär åtta månader sedan. Då visade han oss Wooloomooloo, ikväll visade vi honom Surry Hills.

Andrew har den senaste tiden slagits mot cancern men det ser ut som han kommer att komma vinnade ur striden! Fantastiskt roligt för detta är en otroligt trevlig, generös och underhållande man!

Vi stod alltså för valet av resturang denna gången och efter att ha passerat den ett otal gånger valde vi att slutligen gå till den romantiska japanska pärlan Jazushi. Ett alldeles brilliant val skulle det visa sig, eller vad säger ni om detta:

Sachimi. Tonfisk, lax och kingfish. Serverat rått så klart. Så fint att det smälte på tungan och känslan kan närmast beskrivas som att äta moln. Mycket gott och en perfekt start på en fin kväll.

Camembert Tempura. Friterad camembert med teriyaki creme sås. Phew, antaglien mycket onyttigt men väldigt, väldigt gott.

Teriyaki Chicken. Alldelse utsökt kyckling i klassisk japansk teriyaki och fantstiskt god potatismos.

Beef Wagyu. Wagyu beef, detta fina, tunna kött som serveras kallt, var en delikat upplevelse som varmt rekommenderas.

Dessert Platter. En desserttallrik bestående av kladdkaka, New York style cheesecake och creme bruleé. Mama mia.

Till detta en flaska Penfolds och en flaska Angus.

Och allt ackompanjerat av levande jazzmusik och mycket bra service. Till skillnad från gårdagen.

Så här borde varje kväll se ut!

Skattjakten

Johan ringde flera gånger igår när jag var på väg hem och undrade var jag var. Så när jag gick in genom dörren (som var olåst) trodde jag ju givetvis att människan skulle vara hemma! Men nähä.

Istället låg det ett brev innanför dörren där det stod att jag skulle på skattjakt i Sydney! Fast först skulle jag äta och dricka det som hade förberetts och fanns i kylskåpet.

Jag var för exalterad för att äta så jag slängde i mej drickan och gick ut på jakt med första ledtråden i högsta hugg.

Sen gick jag från plats till plats och hittade brev efter brev, gömda på finurliga ställen runt om i staden. Många undrade nog vad som var fel (?!) på mej där jag gick runt och garvade högt på gatan, men jag tyckte det var så kul!!

Till slut kom jag fram till målet - Johan - och blev bjuden på en tur till akvariet som jag velat gå till sen vi kom ner hit för snart ett år sedan. Jag ÄLSKAR hajar och nu fick jag äntligen se dem live. Har aldrig lyckats spotta nån när vi varit och dykt, men efter det här är jag fast besluten att jag måste se en på nära håll utan en glasvägg emellan.

Sen bar det av till hemområdet Surry Hills för lite pizza och öl. Super gott! Kvällen avslutades med en apple crumble dessert gjord på päron. Hmm....

Nu är det bara 364 dagar kvar till nästa äventyr!

Världens bästa present

Som om inte två år med världens bästa tjej vore en tillräckligt bra present så fick jag när vi kom hem ikväll även denna söta lilla bok fylld med en massa fina minnen, härliga skratt och gulliga kort! Underbar att bläddra i och läsa. Men det slutar inte där. Åh, nej, det kommer mera för att citera det gamla lördagsköret.

Ni har säkert märkt att jag varit lite sne de senaste dagarna. Det har handlat mycket om Håkan.

Seriöst, det är första gången jag känt att jag missat något hemma i Sverige sen vi kom ner och de senaste veckorna har varit kantade av elände.

Först stod det klart att Håkan skulle spela på Arvikafestivalen i sommar och att man dessutom skulle kunna köpa endagsbiljetter till kalaset. Följdaktigen satt jag dag efter dag framför datorn för att få reda på vilken dag kungen skulle uppträda.

Sen kom första den dåliga nyheten. Herman skrev att det skulle bli svårt för honom och Jocke att följa med. Trist. Som fan. Men jag var fast besluten om att detta inte skulle glida mig ifrån så enkelt.

Förra veckan släpptes slutligen biljetterna och jag var sprallig som ett litet barn. Tills Emelie säger att Therese kompis hört att Håkan inte kommer att spela. Något strul med bokningar eller liknande tydligen. Står inget om det på festivalens hemsida och jag är skeptisk. Men, jag köper ingen biljett. Vet inte vad jag ska tro.

Och ett par dagar senare kommer nästa smäll. Emelies stuga som vi ska bo i (ligger praktiskt taget i Arvika - jag vet att jag överdriver lite) ska tydligen vara uthyrd till någon just denna veckan!?

Fan är det frågan om? Inte nog med att jag missat den bästa konserten med Håkan ever och nyligen fått reda på att jag kommer missa en med all sannolikhet oförglömlig spelning i Helsingborg, jag kommer kanske inte ens få se honom i Arvika!

Det var tills jag vände på det sista bladet i boken vill säga. Där satt det nämligen ett litet kuvert med en biljett till sommarens största fest. För allt har bara varit ett elakt skämt från världens, hmpf, bästa flickvän och min kära Herman... Fan vad glad jag är nu! Sorry för alla sura inlägg och kommentarer.

Tiden gar fort nar man har roligt

Idag har jag och Johan varit ihop i tva ar och jag ar karare an nagonsin!

Grattis pa tva-ars dagen baby!!!

Puss

Tack Herman

05.28 i natt - två minuter och femton sekunder av ren lycka.

Det var inte långt ifrån att tårarna kom. Gissar att det var en magisk kväll. Tack för att jag fick ta del av den.

Vänner av natten

Var är de? Jag kan bara inte hitta dem här.

Sova, äta, jobba. Mer blir det inte just nu.

Fan

Håkan Hellström spelar på Sofiero den 23 juli. Det tårar sig i mina ögon när jag läser det och jag känner att jag nog inte saknat Sverige så mycket som nu. Herr H, min enda idol, kommer uppträdda hela sommaren och hösten och jag är bara hemma för att se en fjuttig spelning i Arvika. Som kanske inte ens blir av om onda rykten skulle göra sig gällande.

Buhu.

Världens tråkigaste jobb

Jag var nere på Moderna Museet idag. Det var trots allt fyra år sedan jag var där senast och jag hade lite tid att döda.

Modern konst. Inte min favorit om jag ska vara ärlig. Abstrakt är väl det minsta man kan säga.

Den största utställningen för tillfället är gjord av en australiensisk konstnär vid namn Fiona Hall. Det var blandat. Bäst var istället den delen som var lånad från San Franciscos moderna museum, och speciellt en film om en snubbe som bygger en krater ut i något ökenliknande landskap där han ska glo på himlen och stjärnorna. Kan inte förklara vad det var men man drogs verkligen in i den.

Intressant på museum är också alla "konstkännare" som kan titta på en konservburk formad till en fjäder i flera minuter och gå därifrån helt upprymda som om de just fått lära sig meningen med livet.

Något som däremot inte är intressant är det jobb som en stackare i varje rum har. Nämligen att sitta på en stol och se till så att inget händer. De är nästan som små installationer i sig själva. Majoriteteten av dem satt idag helt sonika upp och ner och såg ut att kunna somna när som helst. Någon stackare hade ingen stol och stod därför upp, skiftandes stödfot varannan minut.

Dock var det en som skiljde sig. En tjej på första våningen som käkat lite för mycket socker till lunch. Hon gick konstant runt, kikade, hälsade och försvann, kom tillbaka och gick runt en på nytt. Henne blev jag nervös av.

Det där med bloggen

Intressant, imorse när jag gick till jobbet tänkte jag på bloggen. Och när jag kom hem såg jag att Emelie skrivit om ungefär det jag grubblat över.

Det här med bloggen alltså, det känns inte så himla fräscht längre. I början var det kul - då skrev jag mest för min egen skull. Nu kan jag inte låta bli att känna att det mest är för att uppdatera ett fåtal andra.

Inte slutabloggat. Än. Känns lite som att det brister för att jag är ovan vid att jobba igen, rätt trista rutiner som inte bjuder på mycket läsvärt känns helt enkelt inte motiverat att jiddra om.

Dock, inte lika kul längre trots allt.

Det där med bloggen

Jag försökte skriva dagbok när jag var liten, men det gick inte så bra. Var snarare en stressfaktor än en förlösande känsla. Det var inte så att jag skrev för att jag hade lust, utan för att jag var tvungen.

Om jag missade en dag fick jag så dåligt samvete dagen efter att jag tvingade mej själv att skriva om gårdagen - som om det var idag. Och sen var jag ju givetvis tvungen att skriva om den dagen det faktiskt var. Värst var det ju om jag missat flera dagar, då fick jag en så stor klump i magen av pressen att jag nästan inte klarade av att gå och lägga mej utan att fylla i den förbannade boken med rosa/grönt/blått papper.

Och nu är jag här igen. Uppkrupen i sängen under täcket med knäna mot hakan, händerna pressade mot öronen och kniper ihop ögonen så hårt jag bara kan. Ändå går det inte att komma ifrån.

Datorn står på bordet runt hörnet och dess dova stämma tränger igenom mina händer och letar sej in i det djupaste, djupaste.

"Eeeeemelie..... Eeeeeeeeeeemeeeeliiiiiie....... Veeet du hur lääääänge sedan det var du bloggade nu.....Känns det verkligen braaaaa att ha lämnat över heeeeeeeela ansvaret på stackars, stackars Johan..... Får det dej att känna dej stooooolt över dej sjääälv?"

"NEEEEJ", skriker jag förtvivlat, "NEEEJ, JAG VILL INTE!! FÖRSVINN UR MITT HUVUD!!"

"Försöker du bli aaaaaav med mej?", skrattar den rått, "Mej blir du aaaaaaldriiiiig kvitt lilla vän - jag kommer aaaalltid finnas här inne - Jag är ditt saaaamveeeteeeee!" Och skrattet forsätter och fortsätter tills det når sitt cresendo och exploderar i mitt huvud och jag är besegrad. Mitt samvete har vunnit och jag släpar mej sakta upp ur sängen och kryper ut i köket till datorn.

Klumpen i magen löses sakta upp.

11 veckor

Sen kommer vi hem!!

Nu kor vi en nedrakning tycker jag.

Att deklarera

Ska man verkligen betala till skatteverket för att man sålt fonder fortfarande? Jag har ju redan betalt 30% skatt på dem... herregud hur mycket pengar ska folk egentligen ta från mig nuförtiden. När jag skulle vara snabb och smidig och låta skatteverket räkna ut min vinst på förra årets aktieförsäljning ville de ha dubbelt upp mot vad det skulle vara! Nej nej nej säger jag.

Någon som känner en revisor?

Rick Astley would never think of this

Vad är grejen med Rick Astley? För ett tag sedan florerade ett cirkeldiagram om hur Rick Astley never would... och nu, eller igår, var han youtubes aprilskämt. Alla länkar på förstasidan ledde till hans video Never Gonna Give You Up.

Men det är en bra låt - bra kanske är fel ord, åttiotalspärla är nog bättre - och videon är urskön så jag klagar inte. Rätt kul alltihopa egentligen.

TTA

The Tough Alliance ska tydligen komma på kvällens vernisage på Somedays. Tyvärr inte för att spela dock. Men man kan ju alltid hoppas för det finns ju en scen. Om de nu inte fortfarande kör playback?

Johan AB

Det kostar bara en tiondel jämfört med Sverige att starta aktiebolag i Australien. Nä, inte ens det förresten, det är ännu billigare. Och väldigt enkelt enligt Mattias. Fast om/när jag startar eget så börjar jag nog som enskild firma. Billigare och skattefördelaktigare. Men det är ju kul att veta att det inte krävs så mycket för att dra igång ett eget aktiebolag.

Snöat in lite de senaste dagarna på samma idé så jag tänkte sätta mig lite nu och bolla med nya tankar. Har städat kylen (den såg verkligen förjävlig ut...) och varit och handlat så jag bestämt gjort alla mina goda handlingar för dagen och kan med gott samvete frossa vidare i min egen värld.

Årstider

Det är den 1a april idag, det blir väl ungefär som den 1a oktober hemma i svedala om man ska vända på det. Fast just nu är det 24 grader varmt och sol. Imorgon har det utlovats 28 grader. Inte vintervibbar direkt om man säger så. Trots det ville Emelie dra fram stora vintertäcket igår.

Och då menar jag stora vintertäcket. 200x200 centimeter fullproppat med plast (allergisk mot dun) och så tungt att det knappt går att röra sig under det. Alstrade nog så pass mycket värme under det att Earth Hour skulle kunna hållas varje kväll med tända lampor - bara att koppla mig till alla uttag så står jag för elen.

Vanskapt

Idag var jag hos kiropraktorn. Som jag skrev för någon vecka sedan felbelastar jag ju min rygg rätt friskt. Har tänkt på det en del sedan dess och vid närmare eftertanke har jag faktiskt haft ont i ryggen ganska länge, speciellt när jag sovit. Men ni vet hur det är, man viftar gärna bort det mesta.

Att så mycket annat kunde sitta i ryggen hade jag inte en aning om. När jag kom till mottagningen fick jag läsa på lite om ryggraden och nervsystemet och sedan talade jag med kiropraktorn om huruvida jag varit sjuk, haft några problem med ryggen, astma eller allergier, om jag ramlat, blivit opererad, skadat mig och så vidare. Emelie som var där igår hade nämnt alla åkommor hon har och självklart hade han hittat punkter som var för precis allt detta.

Moneymaker eller vän?

Jag höll inte inne på sanningen men bjöd väl inte heller på alla defekter jag kunde tänkas ha. Bara för att se om han skulle hitta dem ändå.

Och jag tror han hitta mer än jag trodde han skulle. Till en början med så är mitt vänstra ben kortare än det högra, men det beror inte på skelettet utan det är för att kotorna är i kläm som det blir så. På grund av samma kotor så har jag även sämre rörlighet i samma ben och det är heller inte lika starkt. Det var väl ungefär vad jag hade väntat mig sedan han berättade hur skev jag är.

Men sen så frågade han om jag fick andnöd ibland. Och först tänkte jag nej men sen kom jag på hur otroligt mycket sämre min kondition har blivit under de senaste åren och hur svårt jag haft att andas då jag varit ute och sprungit. Anledningen kan vara en nerv som har med lungorna att göra.

När han kollade mina händer och fingrar bad han mig att hålla ihop tummen och pekfingret och så skulle han försöka dra isär dem. Det gick så enkelt att han bad mig hålla emot igen, precis som om jag inte fattade det första gången, och så gjorde han det igen, lika lätt, och nästan skrattade över mina svaga fingrar. Vet att mina händer är toksvaga men att det kunde ha att göra med ryggen hade jag ingen aning om - för självklart kan det handla om en nervi kläm även här.

Det slutade i alla fall med att han hittade flera tänkbara "problem" så nu ska jag röntga ryggen och så får vi se vad nästa steg blir.

Rock n' Roll

Robyn, som verkligen verkar trivas i Australien, tittade tydligen in på Therese jobb igår. Tyvärr verkade hon föredra kakor före jeans för hon kom inte förbi mig. Jag fick istället besök av fyra thailändska rockstjärnor. Woohoo.

"Wee wat skiiinii jeans", ungefär så långt sträckte sig deras engelska men de gick iallafall lyckligt hem med varsitt par astajta brallor.

Crash heter de visst. Vi får väl se om de blir något...